Metafiktion är fiktion som medvetet uppmärksammar sin egen status som fiktion. Den bryter illusionen av verklighet för att utforska berättandets natur.

Karaktärer kan tilltala läsaren, kommentera handlingen allt eftersom den utvecklas, eller kämpa mot författaren som skapat dem. Berättelsen kan innehålla diskussioner om hur berättelser fungerar eller presentera alternativa versioner av samma händelser. Laurence Sternes Tristram Shandy är ett tidigt exempel; 1900-talsförfattare som Borges, Calvino och Barth gjorde metafiktion till ett centralt form av experimentell fiktion. Effekten kan vara lekfull, filosofisk eller båda.

Metafiktion är inte bara experimentell utsmyckning. Den väcker frågor om författarskap, auktoritet, förhållandet mellan konst och liv, och läsarens roll i meningsskapandet. Vissa läsare finner det befriande; andra finner det kallt eller självupptaget. När det lyckas fördjupar det snarare än förstör engagemanget genom att göra läsakten till en del av berättelsens ämne.

Fiktion som vet att den är fiktion och låter läsaren veta att den också är metafiktion.