En haiku är en kort japansk poetisk form som traditionellt består av sjutton stavelser arrangerade i tre rader om fem, sju och fem. Den fångar vanligtvis ett ögonblick av uppfattning, ofta med anknytning till naturen och en säsongsbetonad referens.

Den klassiska haikun presenterar en bild eller sammanställning snarare än ett påstående eller argument. Ett skärande ord eller en vändning separerar två delar av dikten och inbjuder läsaren att komplettera kopplingen. Bashō, Buson och Issa är bland de mest hyllade utövarna. När de anpassas till engelska är stavelseantalet ibland avslappnat, men andan av korthet, konkretion och uppmärksamhet i nuet behålls.

Haiku är inte bara en liten dikt; den syftar till en specifik sorts resonans – känslan av att en flyktig observation har öppnat upp sig mot något större. Modern haiku på olika språk fortsätter traditionen samtidigt som den utforskar urbana ämnen och fria variationer. Disciplinen med extrem kompression tvingar fram precision i bild och uttal.

Sjutton stavelser, tre rader och ett ögonblick som hålls stilla för läsarens begrundan – det är den traditionella haikun.