Klimaxet är den punkt i en berättelse som har den högsta spänningen eller den största emotionella intensiteten. Det är det ögonblick mot vilket den stigande handlingen har byggts upp och varefter berättelsen rör sig mot en upplösning.

I ett mysterium kan klimaxen vara konfrontationen med den skyldige; i en tragedi kan det vara det oåterkalleliga valet eller den uppenbarelse som beseglar huvudpersonens öde. Termen kan också syfta på en retorisk figur där idéer är ordnade i stigande ordning efter vikt. I handlingsstrukturen betecknar den dock den dramatiska toppen. Allt före den förbereder marken; allt efter den handlar om konsekvenser.

En väl förberedd klimax känns både överraskande och oundviklig. Om den kommer för tidigt sviktar resten av berättelsen; om den dröjs för länge sätter otåligheten in. Den omgivande strukturen – stigande handling, fallande handling, upplösning – existerar till stor del för att ge klimaxen dess fulla effekt.

Den scen där den centrala konflikten når sin avgörande intensitet är klimaxen.