Hundra dollar köper mindre idag än för tjugo år sedan. Den nedgången är en förlust av köpkraft, det vill säga den mängd varor och tjänster som en penningenhet kan köpa. Inflation urholkar köpkraften. Deflation ökar den. Lönerna kan stiga, men om priserna stiger snabbare har arbetarna det sämre i reala termer.

Ekonomer skiljer mellan nominella och reala värden. Nominella löner är vad du ser på en lönecheck. Reallöner justeras för inflation och återspeglar vad du faktiskt kan köpa. En arbetare som får en löneökning på 3 procent när inflationen är 5 procent har tagit en reell lönesänkning, trots att det nominella beloppet ökade. Regeringar, fackföreningar och centralbanker följer alla denna skillnad noggrant.

Köpkraften varierar också mellan länder. En dollar köper mer i Thailand än i Schweiz. Det är därför ekonomer använder köpkraftsparitet, eller PPP, för att jämföra levnadsstandard. Kinas BNP är mindre än USA:s vid marknadsväxelkurser, men större när den justeras för PPP, eftersom varor och tjänster kostar mindre där. PPP är inte perfekt, men det ger en tydligare bild av hur långt en lönecheck faktiskt räcker.

Relaterade åtgärder

• Reallöner: nominella löner justerade för inflation
• Konsumentprisindex: spårar förändringar i köpkraft
• Köpkraftsparitet: jämför valutor efter vad de köper
• Realränta: nominell ränta minus inflation