Marknader gör vanligtvis ett hyfsat jobb med att fördela resurser. Ibland gör de det inte. När en marknad producerar för mycket av en skadlig vara, för lite av en nyttig vara, eller inte alls tjänar vissa grupper, kallar ekonomer det marknadsmisslyckande. Termen är inte en moralisk bedömning. Det är en teknisk beskrivning av en situation där den osynliga handen tappar bollen.

Fyra huvudkällor till marknadsmisslyckanden förekommer i läroböcker. Externaliteter, som föroreningar, påför kostnader för tredje part. Kollektiva varor, som nationellt försvar, kan inte tillhandahållas effektivt av privata företag eftersom snålskjutsare inte betalar. Marknadsmakt, liksom ett monopol, låter en enskild säljare begränsa produktionen och höja priserna. Informationsasymmetri, som en begagnad bilsäljare som vet mer än köparen, kan driva ut bra produkter från marknaden.

Marknadsmisslyckanden är standardrättfärdigandet för statliga ingripanden. Men även ingripanden kan misslyckas. Regleringar kan fångas upp av de industrier de är avsedda att övervaka. Subventioner kan överleva sitt syfte. Skatter kan snedvrida beteenden på oavsiktliga sätt. Den verkliga frågan är inte om marknader är perfekta, utan om en specifik statlig åtgärd gör saker bättre eller sämre.

Vanliga fel

• Externaliteter: föroreningar, trafikstockningar
• Kollektiva nyttigheter: försvar, fyrar
• Marknadsmakt: monopol och karteller
• Informationsasymmetri: försäkring, begagnade bilar