En fyr varnar varje fartyg till sjöss. Den är dyr att bygga och underhålla, men när den väl lyser kan ingen kapten uteslutas från dess strålkastare. Vissa redare kanske vägrar att betala för den i hopp om att andra ska täcka kostnaden. Det är snålskjutsare, människor som drar nytta av en vara utan att bidra till den.

Snålåkning är ett problem för kollektiva varor, som inte kan uteslutas eller konkurrera med varandra. Nationellt försvar, ren luft, offentlig radio och grundforskning lider alla av det. Om alla väntar på att någon annan ska betala, blir varan underförsörjd eller inte alls tillhandahållen. Det är därför regeringar ingriper och finansierar dessa varor genom skatter snarare än frivilliga bidrag.

Snålåkning handlar inte alltid om pengar. I ett teamprojekt kan en medlem slarva medan andra gör jobbet. I internationella klimatförhandlingar kan länder tveka att minska utsläppen om de tror att andra kommer att göra det åt dem. Logiken är densamma: privata incitament skiljer sig från kollektivt intresse. För att lösa detta krävs det institutioner som samordnar de två, vare sig det är genom skatter, regleringar eller sociala normer.

Klassiska exempel

• Nationellt försvar
• Offentlig sändning
• Ren luft och vatten
• Grundläggande vetenskaplig forskning
• Internationella klimatavtal