Allt vatten är inte likadant. En del är säkert att dricka, en del är fiskodlande och en del är för förorenat för båda. Vattenkvaliteten mäter hur lämpligt vatten är för ett visst ändamål. Dricksvatten har andra standarder än vatten för bevattning eller rekreation.

Clean Water Act i USA, som antogs 1972, etablerade den grundläggande strukturen för att reglera vattenföroreningar. Liknande lagar finns i andra länder. Forskare mäter dussintals parametrar: temperatur, pH, löst syre, grumlighet, näringsnivåer, bakterier, tungmetaller med mera. Var och en berättar en annan del av historien.

Vanliga indikatorer för vattenkvalitet

• Löst syre: viktigt för fisk och vattenlevande liv
• pH: mäter surhet eller alkalinitet
• Turbiditet: grumlighet från suspenderade partiklar
• Nitrater och fosfater: näringsämnen som kan orsaka algblomning
• Fekala koliforma bakterier: signalerar avloppsvattenförorening

Vattenkvaliteten varierar beroende på plats och säsong. En bäck som rinner klart på våren kan bli grön av alger i augusti. Kraftigt regn sköljer föroreningar från gator och gårdar till floder. Tester görs vanligtvis vid specifika punkter vid specifika tidpunkter, vilket innebär att data är en ögonblicksbild, inte hela bilden. Bra övervakningsprogram tar regelbundna prover och över många platser.