Fosfor flyter inte. Till skillnad från kol och kväve har det ingen gasfas. Fosforcykeln flyttar detta element genom jord, vatten och levande organismer, men det kommer aldrig ut i atmosfären. Fosfor kommer från bergarter, som vittrar långsamt och frigör fosfat i jorden. Växter absorberar det genom sina rötter. Djur får det genom att äta växter eller andra djur. När organismer dör återför nedbrytarna fosfor till jorden. En del av det spolas ut i floder och hav, där det sjunker ner i sediment och, under miljontals år, blir till sten igen.

Cykeln är långsam. Vittring frigör fosfor i en takt som begränsar växttillväxten i många ekosystem. Det är därför fosfor ofta är det begränsande näringsämnet i sötvattensjöar. Mänsklig aktivitet har förändrat balansen. Utvinning av fosfatberg för gödsel flyttar stora mängder fosfor från geologiska reserver till gårdar och vattendrag. Avrinning från åkrar och avlopp transporterar fosfor till sjöar och kustvatten, vilket utlöser algblomning. När algerna dör förbrukar nedbrytningen syre och skapar döda zoner. Att minska fosforföroreningar innebär att hantera gödselanvändningen och förbättra avloppsreningen.

Viktiga funktioner

• Ingen atmosfärisk fas.
• Kommer från bergvittring.
• Ofta det begränsande näringsämnet i sötvatten.
• Överskott orsakar algblomning och döda zoner.

Fosfor är viktigt för DNA, cellmembran och ben. Utan det skulle livet som vi känner det inte existera. För mycket av det, på fel plats, orsakar allvarlig skada.