Designtänkande tar de metoder som designers använder för att skapa saker och tillämpar dem på problem som inte traditionellt är designproblem. Stanfords d.school och konsultföretaget IDEO populariserade tillvägagångssättet på 2000-talet. Det är människocentrerat: börja med de människor som påverkas av problemet, inte med tekniken eller affärsmodellen. Processen beskrivs vanligtvis i fem steg: empati, definition, idégenerering, prototyputveckling och testning. Stegen är inte linjära. Team loopar tillbaka och upprepar allt eftersom de lär sig.

Metoden har spridit sig brett. Sjukhus använder den för att omforma patientintaget. Skolor använder den för att ompröva läroplanen. Regeringar använder den för att förbättra offentliga tjänster. Attraktionen är enkel. Den ger team en struktur för att utforska tvetydiga problem utan att hoppa till lösningar. Men den har kritiker. Vissa menar att designtänkande har blivit ett modeord, ett workshopformat som producerar post-it-lappar och entusiasm utan varaktig förändring. Kritiken har meriter när processen stannar vid idégenerering och aldrig når implementering.

Kärnstadier

• Empatisera: förstå användarna och deras behov.
• Definiera: formulera problemet tydligt.
• Idéframställning: generera många möjliga lösningar.
• Prototyp och test: bygg och lär dig snabbt.

Designtänkande fungerar bäst när det kombineras med befogenhet att agera. En workshop som avslutas utan budget och mandat förändrar ingenting.