Bärförmåga är den maximala populationsstorleken en miljö kan upprätthålla över tid. Den beror på tillgänglig mat, vatten, skydd och utrymme, samt det avfall som populationen producerar. När en population är under bärförmågan tenderar den att växa. När den överskrider gränsen får resurserna ont om och populationen minskar genom svält, sjukdom eller emigration. Konceptet kommer från betesmarksförvaltning, där det beskriver hur många nötkreatur en betesmark kan stödja utan försämring.

Bärförmågan är inte fast. Den förändras med årstider, teknologi och mänskliga ingripanden. Bevattning kan öka kapaciteten på torrmark. Jorderosion kan sänka den. För människor kompliceras bärförmågan av handel. En stad kan överskrida sin lokala kapacitet genom att importera mat och exportera avfall. Det gör den globala bärförmågan för människor till en fråga om energi, jordbruk och distribution snarare än en enkel lokal gräns. Uppskattningarna varierar kraftigt, från några miljarder till över tio miljarder, beroende på antaganden om konsumtion och teknologi.

Vad som formar bärförmågan

• Tillgång till mat och vatten.
• Utrymmes- och livsmiljökvalitet.
• Rovdjur, sjukdomar och konkurrens.
• Avfallsansamling och föroreningar.

Populationerna överskrider ofta sin bärkraft innan de minskar. Mönstret, som kallas en boom-bust-cykel, förekommer i hjorthjordar, insektsutbrott och jäst i vinfat.