En dokumentär presenterar verkliga händelser, personer eller problem. Den är facklitteratur, men den är inte objektiv. Filmskaparen väljer vad som ska visas, vad som ska utelämnas och hur den ska rama in det. Varje dokumentär har en synvinkel, även om den gör anspråk på neutralitet. Formen är lika konstruerad som fiktion, men den är byggd av verkligt material. Den spänningen är det som gör dokumentärer kraftfulla och kontroversiella.

Dokumentärer finns i många stilar. Observationsdokumentärer, som Frederick Wisemans filmer, visas utan berättarröst eller intervjuer. Utredande dokumentärer, som naturfilmer, använder berättarröst för att förklara. Deltagande dokumentärer, som Michael Moores filmer, placerar filmskaparen i berättelsen. Reflexiva dokumentärer undersöker själva filmskapandeprocessen. Performativa dokumentärer använder personlig erfarenhet och känslor. Varje stil har sina egna konventioner och sina egna sanningsanspråk.

Dokumentärer kan informera, övertyga, underhålla och provocera. De kan avslöja orättvisor, fira prestationer och utforska den mänskliga tillvaron. De kan filmas över flera år, som Hoop Dreams, eller på en enda dag. De kan göras med en smartphone eller ett helt team. Formen är flexibel och utvecklas. De bästa dokumentärerna dokumenterar inte bara verkligheten. De tolkar den.