Klippningen är den mest grundläggande övergången i film. En tagning slutar och en annan börjar. Den är abrupt och omedelbar. Det finns ingen fade, ingen dissolve, ingen wipe. Bilden förändras helt enkelt. Klippningen är så vanlig att publiken knappt märker den. Men den är grunden för filmspråket. Utan klippningen skulle filmscenen vara begränsad till enstaka kontinuerliga tagningar.

Klippningen fungerar eftersom den mänskliga hjärnan fyller i luckorna. Om en karaktär tittar på en dörr i en tagning och nästa tagning visar dörren, förstår publiken att karaktären tittar på dörren. Det är Kuleshov-effekten. Betydelsen skapas genom sammanställningen, inte av de enskilda tagningarna. Klippningen är ett verktyg för att konstruera mening.

Klippningar finns i flera typer. Ett hårt klipp är den vanliga, omedelbara övergången. Ett hoppklipp bryter kontinuiteten genom att klippa mellan två liknande tagningar, vilket skapar en desorienterande effekt. Ett matchande klipp kopplar samman två tagningar genom en visuell eller tematisk likhet, som klippningen ben-till-rymdskepp i 2001: A Space Odyssey. Ett klipp klipper till en relaterad men separat bild och återvänder sedan. Varje typ har sin egen effekt.

Klippningen är inte bara en teknisk operation. Det är ett kreativt val. Tidpunkten, rytmen och placeringen av klippningarna avgör tempot och känslan i en film. En klippare tjänar sitt uppehälle genom att veta när man ska klippa och när man ska vänta.