Bildförhållandet beskriver det proportionella förhållandet mellan en bilds bredd och höjd. Det skrivs som två siffror separerade med ett kolon. Det klassiska bildförhållandet för TV är 4:3, vilket betyder fyra enheter bredd för varje tre enheter höjd. Bredbildsstandarden är 16:9. Film har använt många bildförhållanden under årtiondena, inklusive 1,85:1, 2,39:1 och 1,33:1. Förhållandet formar hur en regissör komponerar en bildruta och hur publiken upplever den.

Valet av bildförhållande är inte neutralt. Ett högt bildförhållande som 4:3 betonar vertikalt utrymme, intimitet och ansikten. Det kan kännas slutet eller klassiskt. Ett brett bildförhållande som 2,39:1 betonar landskap, skala och horisontell rörelse. Det kan kännas episkt eller isolerande. Wes Anderson använder symmetriska 1,37:1-bildrutor för vissa filmer. Christopher Nolan filmade delar av The Dark Knight i IMAX, vilket är närmare 1,43:1. Bildrutans form är en del av berättandet.

Att ändra proportioner inom en film kan signalera ett skifte i tid, perspektiv eller verklighet. I The Grand Budapest Hotel använder Anderson tre olika proportioner för tre olika epoker. I Dunkirk använder Nolan IMAX för flygstrid och vanlig widescreen för intima scener. Förhållandet är inte bara en teknisk miljö. Det är ett visuellt språk.