Inom genteknik är en vektor en bärare som levererar genetiskt material till en värdcell. Det är den vehikel som transporterar en gen in i en cell där den kan replikeras eller uttryckas. De vanligaste vektorerna är plasmider, men virus, kosmider och artificiella kromosomer används också. Valet beror på genens storlek, värdcellen och syftet.

Vektorer har flera krav. De måste kunna replikera i värdcellen. De måste ha en selekterbar markör, vanligtvis en antibiotikaresistensgen, så att celler som tagit upp vektorn kan identifieras. De måste ha ett kloningsställe där genen av intresse kan infogas. De måste kunna leverera genen till rätt kompartment i cellen. För uttryck behöver de en promotor och andra reglerande element.

Virala vektorer används för genterapi. Lentivirus integrerar sin genetiska nyttolast i värdgenomet, vilket ger långsiktigt uttryck. Adenovirus integrerar inte, så uttrycket är tillfälligt men säkrare. Adenoassocierade virus är små, icke-patogena och kapabla till långsiktigt uttryck i icke-delande celler. Var och en har fördelar och risker.

Ordet vektor har en annan betydelse inom infektionssjukdomar. En vektor är en organism, som en mygga eller fästing, som överför en patogen från en värd till en annan. De två betydelserna är relaterade: båda är bärare. Sammanhanget avgör vilken som avses.