Astronomer kan inte sträcka ett måttband till stjärnorna. De bygger istället en stege. Den kosmiska avståndsstegen är en serie metoder, var och en kalibrerad av den under den. Ingen enskild teknik fungerar över alla avstånd. Tillsammans når de från månen till kanten av det observerbara universum.

Det första steget är parallax. Jordens omloppsbana förändrar vår syn på närliggande stjärnor, och den förskjutningen ger deras avstånd. Parallaxen motsvarar cirka 10 000 ljusår. Nästa steg använder Cepheid-variabler och RR Lyrae-stjärnor, vars perioder avslöjar deras verkliga ljusstyrka. Det tredje steget använder typ Ia-supernovor, som är tillräckligt ljusstarka för att ses över miljarder ljusår.

Varje steg beror på steget under det. Om kalibreringen är fel är allt ovanför också fel. Det är därför astronomer diskuterar Hubbles konstant. Olika metoder ger något olika svar, och skillnaden, kallad Hubblespänningen, kan peka på ny fysik.

Stegen är inte en perfekt metafor. Det är mer som en kedja av antaganden, som vart och ett testas och omprövas. När en länk brister blir hela kedjan misstänkt.