Parametrisk design använder algoritmer för att generera geometri baserad på definierade parametrar. Istället för att rita en form skriver konstruktören regler: tornets höjd är knuten till antalet våningar, takets kurva styrs av en matematisk ekvation, fasadens mönster reagerar på solvinklar. Ändra en parameter, och geometrin uppdateras.

Metoden är vanlig i komplexa projekt där många variabler samverkar. Ett stadiontak kan formas av strukturella laster, siktlinjer och vindmönster. En fasad kan ha tusentals paneler, var och en med olika storlek för att kontrollera dagsljuset. Att skriva dessa regler för hand är opraktiskt. Parametriska verktyg automatiserar processen.

Populära programvaror inkluderar Grasshopper, som fungerar med Rhino, och Dynamo, som fungerar med Revit. Dessa verktyg låter designers bygga visuella skript, som kopplar samman noder för att definiera relationer. Resultatet kan bli vackert, men det kan också vara godtyckligt. En parametrisk design är bara så bra som de valda parametrarna.

Kritiker menar att parametrisk design ibland prioriterar form framför funktion. När den används på rätt sätt löser den problem som annars skulle vara svåra att hantera. När den används dåligt producerar den former som är dyra att bygga och svåra att rättfärdiga.