Över hela Sibirien, Amerika och delar av Asien och Afrika har vissa individer länge fungerat som mellanhänder mellan den mänskliga gemenskapen och andevärlden. Termen shaman, lånad från Tungus i Sibirien, har blivit den allmänna beteckningen för denna roll. En shaman går in i förändrade medvetandetillstånd – genom trummor, dans, fasta eller psykoaktiva växter – för att resa, hämta information, läka eller förhandla med andar.

Kallelsen präglas ofta av en kris: sjukdom, drömmar eller en nära-döden-upplevelse som signalerar urval av andarna. Träning följer, ibland under ledning av en äldre utövare, ibland genom ensam prövning. När shamanen väl har identifierats utför han offentliga ritualer till förmån för gruppen – diagnostiserar orsaken till olycka, återställer förlorade själar, eskorterar de döda eller säkerställer framgång i jakt. Kosmologin är vanligtvis lager på lager: en övre värld av himmelsandar, en mellanvärld av vanligt liv och en lägre värld av förfädernas eller djurens krafter.

Modernt intresse har lett till både noggrann etnografi och populär nytänkande. Vissa samtida utövare hävdar kontinuitet med inhemska traditioner; andra konstruerar öppet nya former. Forskare fortsätter att debattera hur långt termen ska sträcka sig och huruvida de underliggande erfarenheterna pekar på en universell mänsklig förmåga eller på kulturellt specifika tekniker.

I sin kärna behandlar shamanismen gränsen mellan det synliga och det osynliga som porös, och shamanen som den som vet hur man korsar den.