Vördnad är djup respekt som uttrycks i yttre form. I kristen språkbruk är det den ära som ges till helgon, deras reliker och heliga bilder – till skillnad från den dyrkan som endast tillhör Gud.

Skillnaden formaliserades under de ikonoklastiska kontroverserna under 700- och 800-talen. Andra konciliet i Nicea insisterade på att den ära som ges en bild överförs till prototypen; själva bilden dyrkas inte. Helgon vördas eftersom Guds nåd är synlig i deras liv; deras förbön söks eftersom de lever i Kristus. Reliker – ben, kläder eller föremål som förknippas med heliga personer – behandlas med liknande vördnad som påtagliga länkar till de heligas gemenskap.

Protestantiska reformatorer avvisade i stort sett denna sedvänja, av fruktan för avgudadyrkan och att Kristus skulle förskjutas. Katolska och ortodoxa traditioner behöll och försvarade den som ett organiskt uttryck för kyrkans minne och hopp. Folklig fromhet har ibland suddat ut de teologiska gränserna; den officiella läran fortsätter att dra dem noggrant.

Utanför kristendomen förekommer liknande gester i den respekt som visas förfäder, lärare eller heliga platser. Vördnad är kroppsspråket av vördnad när ord ensamma känns otillräckliga.