Shinto är kamis väg. Det är Japans inhemska religiösa tradition, centrerad kring vördnaden av de heliga makter som bebor naturliga platser, förfäderslinjer och vissa extraordinära personer. Det finns ingen enskild grundare, ingen bindande trosbekännelse och ingen skarp gräns mellan det religiösa och det kulturella.

Kami är inte gudar i västerländsk monoteistisk bemärkelse. De är de vördnadsvärda, de överlägsna, de numinösa – berg, vattenfall, uråldriga träd, de dödas andar, de kejserliga förfäderna. Helgedomar, markerade av toriiporten, utgör de platser där människor närmar sig dem. Rening med vatten, offergåvor av mat och sake, och rytmiska applåder för att dra till sig uppmärksamhet är vanliga gester av respekt. Stora festivaler, matsuri, för hela samhällen in i tillfällig gemenskap med kami genom processioner, musik och gemensamma måltider.

Shinto har samexisterat i århundraden med buddhismen, ofta inom samma familjer och till och med inom samma tempel- och helgedomskomplex. Under modern tid upphöjdes den kortvarigt som en statlig ideologi, för att sedan avvecklas efter 1945. Idag är den fortfarande invävd i livscykelriter, nyårsbesök och den tysta känslan av att vissa platser är avskilda.

I sin enklaste form är shinto den praktiserade övertygelsen att världen lever med helig närvaro och att människor gör klokt i att närma sig denna närvaro med tacksamhet och omsorg.