I den hebreiska bibeln förekommer satan först som en titel snarare än ett egennamn – en motståndare eller anklagare som prövar de rättfärdigas lojalitet. Jobs bok presenterar honom som en medlem av den himmelska domstolen som utmanar Jobs integritet. Först gradvis blir figuren den personliga förkroppsligandet av motstånd mot Gud.

Vid Nya testamentets tid är porträttet skarpare. Satan är härskaren över detta nuvarande mörker, Jesu frestare i öknen, den som går in i Judas, fienden som smyger omkring som ett rytande lejon. Han är begränsad, en varelse, men ändå tillräckligt mäktig för att bedra nationerna och orsaka verklig skada. Hans slut är redan bestämt: den eldsjö som är beredd för djävulen och hans änglar.

Kristen teologi har motstått två motsatta fel – att förneka verkligheten av personlig ondska å ena sidan, och att ge Satan kvasi-gudomlig status å andra sidan. Han är varken Guds jämlike eller bara en symbol för mänskliga brister. Den praktiska implikationen är vaksamhet utan panik. Troende uppmanas att stå emot djävulen, övertygade om att han kommer att fly, och att ta på sig hela Guds rustning.

Konst och litteratur har gett honom många ansikten – från ormen i Eden till den sofistikerade gentlemannen i senare skönlitteratur. Den bibliska kärnan förblir motståndaren som motsätter sig Guds avsikter och mänsklighetens goda.