Att helga är att avskilja. I biblisk användning har ordet betydelsen av invigning – att ta bort något från vanlig användning och tillägna det åt Gud. Tempel, altaren, präster och sabbaten helgades alla. Den underliggande idén är helighet: det som tillhör Gud ska inte behandlas som vanligt.

Nya testamentet tillämpar samma språk på människor. Troende beskrivs som redan helgade genom Kristi verk och samtidigt kallade till progressiv helgelse i det dagliga livet. Spänningen är avsiktlig. Rättfärdiggörelse förklarar en person rättfärdig; helgelse är den livslånga processen att bli vad den förklaringen säger att de är. Den Helige Ande är agenten; medlen inkluderar Skriften, bön, sakramenten och gemenskapens ömsesidiga uppmuntran.

Olika traditioner kartlägger processen på olika sätt. Vissa förväntar sig en tydlig andra upplevelse av fullständig helgelse; andra ser en gradvis tillväxt i nåd präglad av ökad överensstämmelse med Kristus. Alla är överens om att målet inte är moralisk självförbättring för dess egen skull utan ett liv som återspeglar karaktären hos den helige Gud.

När ett föremål eller en person helgas, görs anspråk på det vanliga för ett högre syfte. Ordet bär fortfarande den laddningen.