Människor är sociala djur. Tillhörighetsbehovet är motivet att skapa och upprätthålla positiva relationer med andra och att känna sig accepterad som en del av en grupp.

Behovet visar sig tidigt. Spädbarn söker närhet till vårdgivare; barn skapar vänskap; vuxna investerar i romantiska partnerskap, familjer och gemenskap. När behovet är frustrerat – genom avvisande, isolering eller kronisk ensamhet – följer ångest. Laboratoriestudier visar att även kortvarig social utestängning aktiverar hjärnregioner som är associerade med fysisk smärta. Omvänt buffrar stödjande relationer stress och förutsäger bättre fysisk och psykisk hälsa under hela livslängden.

Individuella skillnader finns. Vissa människor har ett högre kroniskt behov av tillhörighet och söker mer frekvent social kontakt; andra nöjer sig med färre, djupare band. Situationsfaktorer spelar också roll: hot och osäkerhet ökar ofta önskan att umgås, ett mönster som syns i hur främlingar pratar med varandra under en kris.

Tillhörighet är inte detsamma som popularitet eller status. Det är det tystare kravet att man inte ska möta livet helt ensam.