Sokrates skrev ingenting. Vi känner honom genom Platons dialoger, där han framstår som en frågeställare som avslöjar sina samtalspartners okunnighet. Den sokratiska metoden är den praktiken: att ställa frågor för att stimulera kritiskt tänkande och dra fram underliggande antaganden. Det handlar inte om att vinna argument. Det handlar om undersökning. Sokrates påstod sig inte veta någonting, och hans frågor var utformade för att visa andra att de visste mindre än de trodde. Resultatet blev ofta aporia, ett tillstånd av förvirring, vilket Sokrates behandlade som början på visdom.

Metoden har flera steg. Ställ en fråga om ett begrepp, såsom rättvisa eller mod. Få ett svar. Be om en definition. Testa definitionen mot motexempel. Revidera definitionen. Upprepa. Processen kan vara obekväm, särskilt för dem som trodde att de visste svaren. Men den är också befriande. Den befriar sinnet från ogranskade åsikter. Den sokratiska metoden används på juristutbildningar, där professorer frågar studenter för att skärpa deras resonemang. Den används inom utbildning, där lärare vägleder studenter att upptäcka idéer själva. Den används i terapi, där klienter uppmuntras att ifrågasätta sina egna antaganden. Det är en undersökningsmetod, inte en doktrin.

Funktioner i den sokratiska metoden

• Frågar. Frågar snarare än berättar.
• Vederläggning. Testning av definitioner mot motexempel.
• Aporia. Tillståndet av förvirring som föregår insikt.
• Ödmjukhet. Att erkänna sin egen okunskap.

Den sokratiska metoden är inte samma sak som den sokratiska paradoxen. Metoden är en praktik. Paradoxen är påståendet att dygd är kunskap och att ingen gör fel frivilligt.