Pragmatism utvärderar idéer utifrån deras praktiska konsekvenser. Om en övertygelse fungerar är den sann. Om den inte gör det är den falsk. Det är kärnpåståendet inom pragmatismen, en tydligt amerikansk filosofi utvecklad av Charles Sanders Peirce, William James och John Dewey. Peirce introducerade termen på 1870-talet och hävdade att innebörden av ett begrepp ligger i dess praktiska effekter. James populariserade den och tillämpade den på religion, psykologi och etik. Dewey utvecklade den till en filosofi om utbildning, demokrati och social reform.

Pragmatism förkastar idén att sanning är en fast korrespondens mellan tro och verklighet. Sanningen är det som fungerar, det som hjälper oss att hantera erfarenheter, det som gör det möjligt för oss att agera effektivt. Kritiker menar att detta är relativism i förklädnad, att den gör att sanningen beror på vad som är användbart snarare än vad som är verkligt. Försvarare svarar att pragmatism inte handlar om vad som är användbart för något syfte, utan om vad som motiveras av undersökning. Pragmatism har påverkat lag, utbildning, politik och vetenskap. Det är en handlingsfilosofi, inte kontemplation. Den frågar inte vad som är sant i abstrakta termer, utan vilken skillnad en tro gör i praktiken.

Pragmatiska teman

• Praktiska konsekvenser. Meningen ligger i effekterna.
• Sanningen fungerar. Sanna övertygelser är de som fungerar.
• Förfrågan. Kunskap är resultatet av problemlösning.
• Pluralism. Det finns många sätt att hantera erfarenheter.

Pragmatism är inte detsamma som opportunism. Det handlar inte om att göra det som fungerar på kort sikt. Det handlar om de långsiktiga konsekvenserna av tro och handling.