Rättvisa är den rättvisa och opartiska behandlingen av individer. Det är ett av de äldsta och mest omtvistade begreppen inom politisk filosofi. Platon definierade rättvisa som varje del av själen eller staden som utför sitt rättmätiga arbete. Aristoteles skilde mellan distributiv rättvisa, som handlar om rättvis fördelning av egendom, och korrigerande rättvisa, som handlar om att återställa det som tagits. De romerska juristerna definierade rättvisa som den ständiga viljan att ge varje person sin rättmätiga rätt. Moderna debatter kretsar kring vad människor har rätt till och varför.

John Rawls menade att rättvisa är rättvisa. Rättviseprinciper bör väljas bakom en slöja av okunnighet, där ingen vet sin plats i samhället. Utifrån den positionen skulle rationella aktörer välja lika grundläggande friheter och arrangera ojämlikheter för att gynna de minst gynnade. Robert Nozick höll inte med och menade att rättvisa handlar om berättigande och överföring, inte mönster. Amartya Sen betonade förmågor, de verkliga friheter som människor har att göra och vara det de värdesätter. Feministiska och kritiska rasteoretiker har visat hur rättvisa har nekats kvinnor och minoriteter. Rättvisa handlar inte bara om fördelning. Det handlar om erkännande, deltagande och makt.

Rättvisans dimensioner

• Distributiv. Rättvis fördelning av resurser.
• Korrigerande. Återställer det som togs.
• Procedurmässig. Rättvisa processer och beslutsfattande.
• Restorative. Reparerar relationer och skada.

Rättvisa är inte detsamma som jämlikhet. Likabehandling kan vara orättvis om människor har olika behov. Frågan är alltid: lika i vilket avseende?