Betablockerare saktar ner hjärtat. De gör det genom att blockera beta-adrenerga receptorer, de dockningsställen som reagerar på adrenalin och noradrenalin. När dessa signaler dämpas sjunker hjärtfrekvensen, blodtrycket faller och hjärtat använder mindre syre. För någon som återhämtar sig från en hjärtinfarkt räddar den kombinationen liv.

Klassen är inte enhetlig. Vissa betablockerare, som propranolol och metoprolol, är kardioselektiva vid låga doser, vilket innebär att de huvudsakligen påverkar hjärtat. Andra, som karvedilol, blockerar också alfareceptorer och vidgar blodkärlen. Vissa har inneboende sympatomimetisk aktivitet, en partiell agonisteffekt som hindrar hjärtfrekvensen från att sjunka för mycket. Valet beror på tillståndet. Hjärtsviktspatienter får ofta karvedilol, metoprololsuccinat eller bisoprolol, de tre som bevisats minska dödligheten. Prestationsångestpatienter får propranolol, taget en timme före ett tal.

Vanliga användningsområden:

• Hypertoni. Effektiv men inte längre första linjens behandling för de flesta patienter.
• Hjärtsvikt. Minskar dödligheten när den påbörjas försiktigt.
• Angina. Minskar syrebehovet och förebygger bröstsmärtor.
• Arytmier. Saktar ner elektrisk ledningsförmåga och stabiliserar rytmen.

Att sluta ta en betablockerare abrupt kan utlösa rebound-takykardi eller angina. Trappa ner under medicinsk övervakning.