En uttorkad våtmark blir ett bostadsområde. Tjugo år senare bryter ekologer igenom vallarna, planterar om starr och väntar. Restaurering är försöket att återställa ett degraderat ekosystem till något liknande dess tidigare tillstånd. Det är långsamt, dyrt och sällan fullständigt.

Vetenskapen bakom det har mognat sedan 1980-talet. Utövare talar nu om referensplatser: närliggande intakta ekosystem som används som riktmärken för artsammansättning, hydrologi och markkemi. Man kan inte bara plantera träd och gå därifrån. Man måste återställa de processer som håller dem vid liv, som säsongsbetonade översvämningar, brandförhållanden eller pollinatörspopulationer.

Gemensamma restaureringsmål

• Våtmarker som dränerats för jordbruk
• Gruvplatser befriade från matjord
• Floder rätade ut till kanaler
• Gräsmarker invaderade av främmande arter

Knepp Estate i England är ett välkänt exempel. En gång i tiden var det intensivt jordbruk, men det fick förvildas med minimala ingrepp. Storkar, bävrar och purpurfärgade kejsarfjärilar återvände. Inte alla projekt går så bra. Vissa restaurerade platser återställer aldrig sin ursprungliga art. Restaurering är ett försök, inte en garanti. De ärliga mäter framgång mot realistiska mål, inte nostalgi.