Keramik formar lera till kärl och föremål och bränner dem sedan för att göra formen permanent. Lerkroppen kan vara lergods, stengods eller porslin. Varje lerkropp mognar vid olika temperaturer och beter sig olika på skivan eller i handen. Lergods är poröst och bränns på låg värme. Stengods är tätt och hållbart. Porslin är vitt, genomskinligt och svårt att kasta eftersom det lätt sjunker ihop.

Handbygge omfattar lersmedjan, spiralbygge och plattarbete. Drejkastning gör runda, symmetriska former snabbare när keramikern väl har färdigheten. Efter formningen torkar stycket till läderhårt, trimmas och torkar sedan helt till bentorrt. Den första bränningen, kallad bisque, härdar leran. Glasyr appliceras sedan. Den andra bränningen, glasyrbränningen, smälter glasskiktet på ytan.

Huvudsakliga lertyper

• Lergods — låg eld, poröst, varma färger, bra för dekorativt arbete
• Stengods — medelhög till hög eld, hållbart, bra för daglig användning
• Porslin — hög eldfasthet, vitt, genomskinligt, krävande att bearbeta

Ugnar drivs med el, gas eller ved. Vedeldning lämnar ask- och flammärken som ingen glasyr kan imitera. Dessa ytor är oförutsägbara, och det är just därför vissa keramiker jagar dem.