Banker använder effektivitetskvoten för att mäta hur väl de kontrollerar kostnaderna. Den dividerar icke-ränterelaterade kostnader med räntenettot plus icke-ränterelaterade intäkter. Ett lägre tal är bättre. En effektivitetskvot på 50 procent innebär att banken spenderar 50 cent för att tjäna en dollar i intäkter.

Förhållandet är vanligast inom banksektorn, men konceptet tillämpas även på andra håll. Generellt sett mäter ett effektivitetstal hur väl ett företag använder sina tillgångar och skulder för att generera intäkter. Ett tillverkningsföretag kan spåra intäkter per anställd. En återförsäljare kan spåra försäljning per kvadratmeter. Varje fråga är en version av samma fråga: hur mycket output får du för din insats?

Effektivitetskvoter är användbara för jämförelser. En bank med en kvot på 45 procent är magrare än en på 70 procent. Men sammanhanget spelar roll. En bank som investerar kraftigt i ny teknik kan ha en tillfälligt hög kvot. En bank som skär ner på kostnaderna för aggressivt kan skada kundservicen. Kvoten är en ögonblicksbild, inte en dom. Den talar om för dig var du ska titta, inte vad du ska dra slutsatsen.