Kulturrelativism menar att en kultur bör förstås utifrån sina egna villkor, inte bedömas utifrån en annans normer. Idén uppstod i början av 1900-talet, mest förknippad med Franz Boas och hans studenter, som ett svar på de rasistiska och evolutionära ramverk som dominerade antropologin vid den tiden. Boas hävdade att varje kultur har sin egen historia och logik, och att det var både dålig vetenskap och dålig etik att jämföra dem på en enda framstegsskala.

Relativism betyder inte att allt är tillåtet. Det är en metodologisk hållning: att skjuta upp sina bedömningar tillräckligt länge för att lära sig hur människor själva ser världen. Det kräver inte att man godkänner varje praktik. Antropologer skiljer metodologisk relativism, ett forskningsverktyg, från moralisk relativism, påståendet att ingen praktik någonsin kan kritiseras. De flesta yrkesverksamma antropologer antar den förra och förkastar den senare.

Varför det spelar roll

• Det korrigerar etnocentrisk bias i forskning.
• Det tvingar uppmärksamheten mot det lokala sammanhanget och betydelsen.
• Det ursäktar inte skada eller kränkningar av mänskliga rättigheter.
• Det är fortfarande ett av disciplinens centrala etiska åtaganden.

Att förstå relativismen rätt är en balansgång. Poängen är att förstå innan man dömer, inte att undvika att döma för alltid.