En predikan är ett religiöst föredrag som hålls som en del av en gudstjänst. Dess rötter går tillbaka till synagogans praxis att läsa Skriften och erbjuda tolkning, en praxis som Jesus själv följde i Nasaret. Den tidiga kyrkan fortsatte mönstret; Paulus brev lästes redan högt, och lärare reste sig snart för att förklara och tillämpa dem.

Formen varierar kraftigt. Vissa traditioner föredrar en vers-för-vers-utläggning som håller sig nära den valda texten. Andra föredrar tematiska anföranden som bygger på flera passager. Längd, stil och känslomässig temperatur varierar beroende på kultur och samfund. Det som förblir konstant är påståendet att det talade ordet, när det förenas med det skrivna ordet, kan bli ett nådemedel. Predikanten är inte i första hand en underhållare eller en föreläsare utan en textens och församlingens tjänare.

Stora predikningar har format historien – Augustinus, Krysostomos, Luthers, Wesleys, Kings. De flesta predikningar är dock vanliga, förberedda vecka efter vecka för vanliga församlingar. Deras effektivitet är svår att mäta och lätt att överskatta eller avfärda. Ändå fortsätter denna praxis eftersom samhällen fortsätter att tro att Gud fortfarande talar genom mänskligt tal när det talet är kopplat till Skriften och framförs i tro.

En predikan tar slut, men dess verk, om något, fortsätter i livet för dem som lyssnade på den.