Skriften är texter som en gemenskap betraktar som heliga och auktoritativa. Innehållet varierar beroende på tradition, men funktionen är likartad: dessa texter är inte bara informativa; de är den plats där den gudomliga rösten förväntas höras.

För judar är kärnan Tanakh – Toran, profeterna och skrifterna. För kristna utgör samma böcker, arrangerade på olika sätt, Gamla testamentet, sammanfogade med Nya testamentet med evangelierna, breven och apokalypsen. Muslimer vördar Koranen som den slutgiltiga oförfalskade uppenbarelsen. Andra traditioner har sina egna kanoner: Vedaböckerna, Tripitaka, Guru Granth Sahib. I varje fall var igenkänningsprocessen gradvis; samhällen urskilde över tid vilka skrifter som hade unik vikt.

Hur skriften fungerar är omdebatterat. Vissa traditioner betonar dess ofelbarhet i frågor om tro och praktik; andra betonar dess roll som ett levande vittne som måste tolkas inom gemenskapen. Översättning har alltid varit både nödvändig och omtvistad, eftersom textens kraft är knuten till det språk den tas emot på. Offentlig läsning, privata studier och liturgisk användning håller orden i omlopp över generationer.

När en text kallas skrift, påstås det att den gör mer än att bara återge det förflutna. Den fortsätter att behandla nutiden.