Förträngning är den grundläggande försvarsmekanism, föreslagen av Freud, som förvisar ångestframkallande tankar, känslor och minnen från det medvetna medvetandet. Materialet raderas inte; det hålls utanför medvetandet och kan indirekt påverka beteendet.

I klassisk psykoanalytisk teori är förtryck motiverat och automatiskt. Oacceptabla önskningar eller traumatiska minnen trycks in i det omedvetna, där de förblir aktiva och kan återvända i förklädd form som symtom, drömmar eller missöden. Empiriskt stöd för förtryck som en speciell, motiverad process är fortfarande kontroversiellt. Många forskare föredrar att tala om vanligt glömska, undvikande eller misslyckande med att hämta saker snarare än en distinkt repressiv mekanism.

Laboratoriestudier av riktad glömska och emotionellt minne visar att människor avsiktligt eller automatiskt kan minska tillgängligheten till oönskat material. Kliniska observationer fortsätter att dokumentera fall där plågsamma minnen är otillgängliga under långa perioder och senare återkommer. Konceptet är fortfarande inflytelserikt inom psykoterapi även om dess exakta mekanismer debatteras.

När ångestfyllt material hålls utanför medvetenheten kallas processen traditionellt förträngning.