Plasticitet är hjärnans förmåga att förändra sin struktur och funktion som svar på erfarenhet, lärande eller skada. Synapser stärks eller försvagas, nya kopplingar bildas och i vissa fall tar oskadade regioner över funktioner som tidigare hanterades av skadade.

Plasticiteten är som störst tidigt i livet, under kritiska och känsliga perioder då sensoriska och motoriska system finjusteras. Den fortsätter under hela vuxenlivet och stödjer färdighetsinlärning och minnesbildning. Efter stroke eller annan fokal skada kan intensiv rehabilitering driva omorganisation som återställer vissa förlorade förmågor. Tvångsinducerad rörelseterapi och liknande metoder utnyttjar plasticitet genom att tvinga fram användningen av nedsatta lemmar och därigenom uppmuntra kortikal ommappning.

All plasticitet är inte gynnsam. Maladaptiva förändringar kan bidra till kronisk smärta, fantomkänsla och vissa psykiatriska tillstånd. Samma mekanismer som möjliggör återhämtning och inlärning kan, under olika omständigheter, befästa oönskade mönster.

Hjärnan är inte en fast maskin. Dess ständiga förmåga att omorganisera är vad termen plasticitet beskriver.