I republiker är statschefen ofta presidenten. Ämbetet kan till stor del vara ceremoniellt eller, i presidentsystem, vara den centrala verkställande makten som väljs oberoende av lagstiftande församlingen.

Presidentens befogenheter inkluderar vanligtvis att befalla de väpnade styrkorna, sköta utrikesrelationer, utse högre tjänstemän och underteckna eller lägga in veto mot lagstiftning. Mandatperioder och tidsgränser varierar. Direkta val ger presidenter ett personligt mandat; indirekta val genom ett elektorskollegium eller parlament förändrar förhållandet till väljare och partier.

Koncentrationen av synlighet och auktoritet hos en person skapar både ett beslutsamt ledarskap och risken för personalisering. Relationerna med lagstiftande församlingen kan vara samarbetsinriktade eller antagonistiska beroende på partisk kontroll och institutionella regler. Riksrätt eller motsvarande processer är en sista utväg för att kontrollera presidentens missförhållanden.

En presidents formella befogenheter är bara en del av historien; skicklighet och omständigheter avgör hur fullt ut de förverkligas.