En auktoritär nationalistisk ideologi som glorifierar staten eller rasen, undertrycker oppositionen och mobiliserar samhället genom massorganisation och propaganda är känd som fascism. Den uppstod i början av 1900-talets Europa och är närmast förknippad med Mussolinis Italien och, i en rasifierad form, Hitlers Tyskland.

Fascistiska rörelser förkastade både liberal demokrati och marxistisk socialism. De betonade hierarki, kamp och ledarskapsprincipen. Väl vid makten demonterade de oberoende institutioner, kontrollerade kultur och utbildning och förde aggressiv utrikespolitik. De mänskliga kostnaderna för fascistiska regimer, särskilt den nazistiska varianten, förblir en central varning i det politiska minnet.

Forskare debatterar termens exakta gränser och dess tillämpbarhet på senare rörelser. Kärndrag inkluderar ultranationalism, förakt för demokratisk pluralism och sammansmältningen av stats- och partimakt. Att förstå fascismen fortsätter att vara viktigt för att kunna identifiera auktoritära mönster som återanvänder liknande teman i nya sammanhang.

Axelmakternas nederlag 1945 misskrediterade fascismen som styrande modell, men dess ideologiska fragment återkommer med jämna mellanrum.