En syllogism är en form av deduktivt resonemang med två premisser och en slutsats. Aristoteles utvecklade syllogismen som den grundläggande enheten inom logik. Det mest kända exemplet: Alla människor är dödliga. Sokrates är en människa. Därför är Sokrates dödlig. Den första premissen är huvudpremissen, den andra är bipremissen och den tredje är slutsatsen. Om premisserna är sanna och formen är giltig, måste slutsatsen vara sann. Syllogismen är ett verktyg för att testa argumentens giltighet. Genom att identifiera formen kan man se om slutsatsen följer.

Aristoteles identifierade flera giltiga syllogistiska former, kallade figurer och moder. Den vanligaste är den första figuren, där den mellersta termen förbinder huvud- och bipremissen. Medeltida logiker gav formerna mnemoniska namn, som Barbara och Celarent, för att hjälpa eleverna att komma ihåg dem. Syllogismen var central för logiken i över två tusen år. Det var först på 1800-talet som Frege och andra utvecklade kraftfullare logiska system. Men syllogismen är fortfarande ett användbart undervisningsverktyg och ett tydligt exempel på deduktivt resonemang. Den visar hur slutsatser kan härledas från premisser med säkerhet, förutsatt att formen är giltig och premisserna är sanna.

Delar av en syllogism

• Huvudpremiss. Det bredare påståendet.
• Mindre premiss. Det mer specifika påståendet.
• Slutsats. Påståendet som följer.
• Mellanterm. Termen som förbinder premisserna.

En syllogism är inte samma sak som ett argument i allmänhet. Det är en specifik form av deduktivt argument med två premisser och en slutsats.