Sofismer är smart men felaktigt resonemang som används för att bedra. Ordet kommer från sofisterna, en grupp resande lärare i antikens Grekland som undervisade i retorik och argumentation mot betalning. De var inte nödvändigtvis oärliga. De lärde ut färdigheter som var användbara i domstolar och församlingar. Men Platon framställde dem som manipulatorer som brydde sig mer om att vinna argument än om sanningen. Den mest kända sofisten i Platons dialoger är Protagoras, som sa att människan är alltings måttstock. Det påståendet kan läsas som en form av relativism. Det kan också läsas som ett påstående om perception.

Sofisme är inte bara ett uråldrigt fenomen. Det uppstår närhelst någon använder språk för att manipulera snarare än för att informera. Annonsörer, politiker och advokater kan alla anklagas för sofisme. Gränsen mellan retorik och sofisme är inte alltid tydlig. Retorik syftar till att övertyga. Sofisme syftar till att bedra. Skillnaden ligger i avsikten och sanningen i påståendena. Kritiskt tänkande är motgiftet mot sofisme. Det innebär att be om bevis, kontrollera felaktigheter och vara uppmärksam på emotionell manipulation. Platons dialoger läses fortfarande eftersom de dramatiserar skillnaden mellan genuin undersökning och smart manipulation.

Tecken på sofisme

• Emotionella vädjanden. Spelar på rädsla, ilska eller begär.
• Falska premisser. Utgår från påståenden som inte är sanna.
• Tvetydighet. Att använda ord i olika betydelser.
• Röda sill. Inför irrelevanta punkter.

Sofisme är inte detsamma som skepticism. Skepticism tvivlar på påståenden. Sofisme utnyttjar tvivel för övertygande effekt.