Fenomenologi är studiet av strukturer av medveten erfarenhet. Den frågar inte vad som existerar, utan hur det är att uppleva det som existerar. Edmund Husserl grundade rörelsen i början av 1900-talet och argumenterade för att filosofin borde återgå till tingen själva, till den levda erfarenhetsvärlden. Han utvecklade metoden med epoché, eller parentesering, där fenomenologen uppskjuter bedömningen av huruvida världen existerar för att beskriva hur den framstår. Martin Heidegger, Husserls elev, flyttade fokus till att vara i världen och hävdade att vi alltid redan är engagerade i världen, inte distanserade observatörer. Maurice Merleau-Ponty betonade kroppen som medium för erfarenhet. Jean-Paul Sartre tillämpade fenomenologi på frihet, fantasi och känslor.

Fenomenologi har påverkat psykologi, psykiatri, sociologi, arkitektur och kognitionsvetenskap. Det är inte en enda doktrin utan en metod och en tradition. Den insisterar på att erfarenhet inte bara är data som ska förklaras utan en dimension av verkligheten som ska beskrivas. Dess centrala insikt är att medvetande alltid är medvetande om något. Det är avsiktligt. Det är riktat mot objekt, och dessa objekt ges på specifika sätt. Fenomenologi studerar dessa sätt.

Viktiga fenomenologer

• Husserl. Grundare, utvecklade metoden för parenteser.
• Heidegger. Vara-i-världen, autenticitet, ångest.
• Merleau-Ponty. Den levda kroppen, uppfattningen, tvetydigheten.
• Sartre. Frihet, fantasi, ond tro.

Fenomenologi är inte introspektion. Det är en rigorös beskrivning av erfarenheternas strukturer, inte en redogörelse för personliga känslor.