Ondska är ordet vi använder för de värsta typerna av felaktigheter. Det går bortom ren skada. Det antyder avsiktlig grymhet, en vilja att förstöra, en kränkning av något heligt. Filosofer har debatterat huruvida ondska är en positiv kraft eller en brist, frånvaron av gott. Augustinus menade det senare: ondska har ingen egen substans. Det är en vändning bort från Gud, en korruption av det som är gott. Andra behandlar ondska som ett verkligt drag i världen, inte bara en brist.

Problemet med ondska är ett av de äldsta argumenten mot Guds existens. Om Gud är allsmäktig och allgod, varför existerar ondska? Svaren inkluderar försvaret av fri vilja, som säger att ondska är priset för genuin frihet; teodicén om själsskapande, som säger att lidande bygger karaktär; och det skeptiska svaret, som säger att vi inte kan bedöma Guds skäl. Problemet kvarstår inom religionsfilosofin. Sekulära filosofer studerar ondska i termer av moralpsykologi och frågar sig hur vanliga människor begår grymheter. Hannah Arendts fras "ondskans banalitet" fångade idén att stor skada kan komma från tanklöshet, inte monstruösa avsikter.

Tillvägagångssätt för ondska

• Utombud. Ondska är frånvaron av gott.
• Dualism. Ondska är en kraft som står i motsättning till godhet.
• Teodicé. Att rättfärdiga Gud inför ondskan.
• Moralpsykologi. Hur människor kommer till att göra ont.

Ondska är en moraliskt laddad term. Att kalla något ont är inte bara att beskriva det. Det är att fördöma det.