En sak omtalas som om den vore en annan. En metafor hävdar en identitet eller nära likhet utan att använda ”lika” eller ”som”. ”Tiden är en tjuv”, ”klassrummet var ett zoo”, ”hennes röst var sammet”. Jämförelsen är implicit och komprimerad och inbjuder läsaren att överföra egenskaper från fordonet till tenoren.

Metaforer formar både tankar och stilar. De kan konkretisera abstrakta idéer, avslöja dolda likheter och skapa nya sätt att se saker. Döda metaforer – ”bergets fot”, ”bordets huvudända” – har blivit så bekanta att deras figurativa ursprung är nästan osynligt. Levande metaforer överraskar och lyser fortfarande upp.

Poeter och talare förlitar sig starkt på metaforer, men även vardagsspråk är fullt av dem. Vetenskapligt och filosofiskt språk använder också metaforer, ibland medvetet, ibland inte. Risken är att en obemärkt metafor kan begränsa förståelsen. Belöningen är den plötsliga klarhet eller känslomässiga kraft som en väl vald metafor ger. Att lära sig att känna igen och utforma metaforer är en del av att bli en mer precis och fantasifull språkanvändare.