Efter att en organism har lärt sig att reagera på en betingad stimulus, måste den fortfarande lära sig när den inte ska reagera. Diskriminering är den förfiningen. Hunden saliverar till en ton av en viss tonhöjd men inte till en något högre eller lägre ton. Skillnaden tränas genom att förstärka en stimulus och undanhålla förstärkning från den andra.

I operanta situationer gäller samma princip. En duva pickar på en tangent som lyser grönt efter mat och ignorerar den röda tangenten. Processen skärper uppfattningen och sparar energi. Utan urskiljning skulle varje liknande signal utlösa samma reaktion, vilket skulle ge upphov till slösaktigt eller farligt beteende.

Stimulusgeneralisering är den motsatta tendensen: att reagera på stimuli som liknar originalet. Diskrimineringsträning pressar organismen att dra finare gränser. Ju brantare generaliseringsgradienten är, desto skarpare är diskrimineringen.

• Inlärd förmåga att urskilja liknande stimuli
• Uppnås genom differentiell förstärkning
• Motsatsen till stimulusgeneralisering
• Mätt med lutningen på generaliseringsgradienten

I vardagen uppstår färdigheten när ett barn lär sig att endast vissa vuxna får be om hjälp, eller när en förare stannar vid rödljus men inte vid butiksskyltar i liknande färger.