Onomatopoeia är användningen av ord som imiterar de ljud de beskriver. Ordets ljud återspeglar ljudet av saken.

”Surr”, ”väsande”, ”krasch” och ”mumlande” är vanliga exempel. Poeter och prosaförfattare använder onomatopoeia för att göra beskrivningar mer levande och omedelbara, och rekryterar läsarens öra såväl som inre öga. Serietidningar och barnlitteratur förlitar sig i hög grad på det; seriös litteratur använder det mer sparsamt för exakt effekt. Steget är språkspecifikt; olika språk representerar samma ljud med olika imiterande ord.

Onomatopoeia kan vara subtil eller öppen. Ett enda välvalt ord kan antyda en hel ljudmiljö. Överanvändning riskerar att låta gimmickigt, men en och annan onomatopoetisk beröring kan ge liv åt ett stycke. Figuren påminner läsarna om att språk inte bara är symboliskt utan också, ibland, direkt mimetiskt.

När ett ords ljud utför sin betydelse är enheten onomatopoeia.