Den rikaste procenten av amerikanerna äger mer förmögenhet än de lägsta 90 procenten tillsammans. Den statistiken, från Federal Reserve, fångar inkomstskillnader: den ojämna inkomstfördelningen över en befolkning. Den mäts med verktyg som Gini-koefficienten, som sträcker sig från 0 (alla tjänar lika mycket) till 1 (en person tjänar allt).

Ojämlikheten har ökat i de flesta utvecklade länder sedan 1980-talet. Globalisering, tekniska förändringar och minskande fackföreningsantal är vanliga förklaringar. Detsamma gäller skattepolitik och bolagsstyrning. Debatten handlar inte om huruvida ojämlikhet existerar, utan om huruvida det är ett problem och vad man ska göra åt det. Vissa menar att ojämlikhet återspeglar skillnader i kompetens och ansträngning, och att en kraftig beskattning av den motverkar tillväxt. Andra menar att extrem ojämlikhet undergräver demokrati, hälsa och social rörlighet.

Bevisen är blandade. Viss ojämlikhet verkar nödvändig för att belöna innovation och hårt arbete. För mycket kan vara nedbrytande. Länder med lägre ojämlikhet tenderar att ha högre social rörlighet, vilket innebär att fattiga barn har större chans att bli rika vuxna. Det motsatta är också sant. I mycket ojämlika samhällen koncentreras fördelarna och stegen dras uppåt.

Gemensamma åtgärder

• Gini-koefficienten
• Översta 1 procents inkomstandel
• Palma-kvot (översta 10 procent jämfört med lägsta 40 procent)
• Generationsöverskridande inkomstelasticitet
• Fattigdomsnivåer