Bultning fäster strukturella komponenter med hjälp av bultar och muttrar. Det är en av de främsta metoderna för att sammankoppla stålelement. En bult passerar genom hål i två eller flera plattor, och en mutter drar åt den för att klämma ihop plattorna. Förbindningen överför last genom friktion, lager eller spänning, beroende på bulttyp och design. Bultade förbindningar kan monteras i fält, inspekteras och vid behov tas isär. I köket förekommer termen sällan, men idén gör det. En bult är ett fästelement. En skruvkork, en klämma, ett buntband. Var och en håller något på plats. Principen är densamma: en mekanisk förbindning som motstår separation.

Bultar finns i flera kvaliteter och typer. A325 och A490 är höghållfasta konstruktionsbultar som används i stålramar. De dras åt till en specificerad spänning. Förankringsbultar gjuts in i betong för att hålla pelare och utrustning. Öglebultar och U-bultar tjänar specialiserade ändamål. Bultens diameter, längd, gänga och beläggning specificeras alla av ingenjören. Inom matlagning kan den närmaste motsvarigheten vara en fackverkstråd, snöret som används för att knyta en stek. Den håller formen. Den tas bort före servering.

Bultade anslutningar har fördelar jämfört med svetsade. De är snabbare att montera. De kräver inte certifierade svetsare. De kan inspekteras visuellt. De kan hantera mindre feljusteringar. Men de kan lossna under vibrationer, så de kan behöva låsbrickor. Förbindningen är bara så stark som dess svagaste komponent. Det är ofta bulten som är den. Detsamma gäller i köket. En fackverkskonstruktion som är för lös låter steken sprida sig. En fackverkskonstruktion som är för hårt skär in i köttet. Fästet måste vara rätt. Kocken måste veta.