År 1972 kombinerade Paul Berg och hans kollegor vid Stanford DNA från ett apvirus med DNA från en bakterie. Det var den första rekombinanta DNA-molekylen. Denna prestation inledde genteknikens era. År 1973 insatte Stanley Cohen och Herbert Boyer en rekombinant plasmid i E. coli och visade att den replikerades. Molekylärbiologins verktyg var på plats.

Rekombinant DNA bildas genom att sammanfoga DNA från olika källor. Restriktionsenzymer klipper DNA:t vid specifika sekvenser. Ligas sammanfogar fragmenten. Den resulterande molekylen kan sättas in i en värdcell, där den replikerar och uttrycker de gener den bär. Tekniken är grunden för genkloning, proteinproduktion och genterapi.

Rekombinant DNA har förändrat medicin och jordbruk. Humant insulin, producerat av rekombinanta bakterier, ersatte insulin utvunnet från pankreas hos grisar och nötkreatur. Tillväxthormon, koagulationsfaktorer och vacciner produceras på samma sätt. Genetiskt modifierade grödor bär rekombinanta gener för skadedjursresistens och herbicidtolerans. Genterapier levererar rekombinant DNA eller RNA för att korrigera genetiska defekter.

Tekniken väckte oro från början. Asilomar-konferensen 1975 fastställde riktlinjer för säker hantering av rekombinanta organismer. Dessa riktlinjer utvecklades till de biosäkerhetsföreskrifter som styr laboratorier idag. Vetenskapen utvecklades eftersom säkerhetsfrågorna togs på allvar.