När en stjärna som solen dör, försvinner den inte tyst. Den sväller till en röd jätte, släpper ut sina yttre lager i rymden och lämnar efter sig en liten, flammande kärna. Den kärnan är en vit dvärg. Den är ungefär lika stor som jorden och har samma massa som solen. En tesked av dess material skulle väga flera ton på jorden.

Vita dvärgar smälter inte längre någonting samman. De lyser för att de är varma och de kyls långsamt ner. En vit dvärg med en yttemperatur på 100 000 Kelvin kan ta miljarder år att blekna ner till en kall, mörk glöd. Ingen har hunnit svalna helt, så varje vit dvärg som någonsin bildats lyser fortfarande.

Fysiken inuti en vit dvärg är märklig. Elektroner är så tätt packade att kvanttryck, inte värme, håller stjärnan upp mot gravitationen. Det trycket har en gräns. Om en vit dvärg ackumulerar för mycket massa från en följeslagare kan den överstiga Chandrasekhar-gränsen på cirka 1,4 solmassor och explodera som en typ Ia-supernova.

Vita dvärgar är vanliga. Den närmaste är Sirius B, cirka 8,6 ljusår bort. Astronomer studerar dem för att förstå stjärnbildningens historia och framtiden för vår egen sol, som kommer att bli en om cirka 5 miljarder år.