Materia faller sällan rakt ner i ett svart hål. Den spiralformas. När gas och stoft närmar sig ett massivt objekt plattas de ut till en roterande skiva genom bevarandet av rörelsemängdsmomentet. Friktion mellan partiklarna värmer upp skivan till miljontals grader, och den glöder – ibland starkare än hela galaxen runt omkring den.

Ackretionsskivor bildas runt svarta hål, neutronstjärnor, vita dvärgar och unga protostjärnor. Fysiken skiljer sig åt beroende på skala. Runt ett svart hål med stjärnmassa avger skivan röntgenstrålar. Runt en protostjärna avger den infraröda och radiovågor innan planeter kondenserar ut ur den. Samma grundläggande mekanism fungerar i båda fallen: gravitationen drar materia inåt, och skivan strålar bort den energi som inte kan sväljas.

Astronomer studerar ackretionsskivor eftersom de avslöjar massan och rotationen hos det centrala objektet. Skivans inre kant runt ett svart hål ligger vid den innersta stabila cirkulära banan, en gräns som bestäms av den allmänna relativitetsteorin. Att mäta röntgenstrålarna från den regionen testar Einsteins ekvationer i den starkaste tillgängliga gravitationen.