En gemenskap erkänner vissa avlidna personer som att de levt med exceptionell helighet och fortfarande kan förböna. Dessa personer är helgon. Formella kanoniseringsprocesser finns i vissa traditioner; folklig hängivenhet föregår ofta officiellt erkännande.

Helgon fungerar som förebilder för dygd, beskyddare av platser och yrken, och följeslagare i bön. Deras reliker och bilder blir centrala punkter för andakt. Hagiografier återger deras liv med varierande grad av historisk precision. Olika kyrkor har olika helgonkalendrar.

Protestantiska traditioner avvisar i allmänhet åkallan av helgon samtidigt som de hedrar exemplariska liv. I traditioner som vördar dem konkretiserar helgonen gemenskapen mellan levande och döda. Vanliga troende finner i helgonen både inspiration och tillgängliga förespråkare.

Ett helgon ihågkommes som någon i vilken Guds avsikter blev ovanligt synliga.