Ansiktsåterkopplingseffekten är ansiktsmusklernas tendens att utlösa motsvarande känslomässiga känslor. Att le kan få en person att känna sig gladare, medan att rynka pannan kan sänka humöret.

Idén kan spåras tillbaka till James-Lange-teorin om känslor, som hävdade att kroppsliga förändringar bidrar till upplevelsen av känslor. Moderna experiment har testat påståendet genom att manipulera ansiktsuttryck utan deltagarens fulla medvetenhet – att hålla en penna i tänderna för att skapa en leendeliknande hållning, eller i läpparna för att förhindra en. Personer i det leendeliknande tillståndet bedömer ofta tecknade serier som roligare eller rapporterar mer positiv affekt. Liknande effekter har hittats för andra uttryck och för hållning.

Effekten är vanligtvis blygsam och kan övervägas av stark situationsinformation. Det betyder inte att känslor inte är något annat än ansiktsåterkoppling; snarare är ansiktet en av flera kroppsliga kanaler som kan färga och intensifiera känslor. Resultaten har praktiska implikationer för känsloreglering och för att förstå hur uttrycksfullt beteende och erfarenhet interagerar.

Ansiktet visar inte bara känslor. Under vissa omständigheter bidrar det till att skapa dem.